Jag är inte särskilt gammal än, endast 22. Men när jag tittar tillbaka så känns det som om jag levt två olika liv. Jag ser tillbaka på den osäkra, överviktiga lilla tjejen som under hela hennes uppväxt ville få folk att tycka bra om henne. Hon som pratade så mycket för att folk skulle störa sig på annat än hennes vikt, som en försvarsmekanism. Jag har alltid pratat mycket, alltid använt talet som ett sätt att försvara vad jag egentligen känner. Det är så himla lätt att prata om något men sedan känna en helt annan sak som man inte vill visa. Jag önskar den 14 åriga Cecilia kunde inse att "sprida saker vidare" inte kommer göra så att folk tycker du är intressant, utan snarare se dig som opålitlig. Jag gjorde ofta det som mindre, sa saker till andra. För om jag gjorde det, kom med intressant information så skulle folk vilja umgås med mig, för att jag visste saker. Fast jag egentligen kanske inte alls kände det som jag sa, utan att jag faktiskt brydde mig extremt mycket om personen och att det hen hade gjort inte alls var så intressant egentligen, men att jag alltid överlev det för att få andra att lyssna. Det har väl egentligen alltid varit min största osäkerhet, att folk inte bryr sig om mig. Att jag pratar högt och fort för då lyssnar folk, samt att jag blir klar snabbare så dem inte tröttnar.

Jag bryr mig väldigt mycket om folk, faktiskt om alla. Jag är så himla blödig och jag gråter faktiskt för minsta lilla. Jag visar det inte alltid genom min fasad, men ett icke godkänt på ett prov eller en kommentar som "men du är ju aldrig tyst cissi" sårar mig extremt mycket. Fastän jag själv kan slänga ur mig lite vad som helst för att verka rolig, det är sådant som fortfarande sitter kvar sedan jag var liten.

Jag vet att jag har mycket att jobba på, som att inte alltid ta så mycket plats. Men jag vet inte alls hur jag ska jobba på det, hur jag ska bryta mitt mönster. För jag vill inte upplevas som för mycket. Jag vill bara kunna säga till den lilla Cecilia att allt blir bra. Att du kommer hitta fantastiska vänner som gillar dig för den du är, och inte vad du vet. Du behöver inte oroa dig så mycket för vad andra tycker hela tiden, utan lära dig att ingen är perfekt, att alla har brister. För idag har jag så svårt att se mina brister, för pekar jag på en brist hos mig själv så kommer jag på 100 till.

Jag idag måste arbeta på att kunna ta ett nederlag utan att gå sönder. Ett U definierar inte hur smart jag är, eller vad jag faktiskt kan. För jag kan så himla mycket, och jag har en sådan empati för andra människor som jag värdesätter högt hos mig själv. Jag måste börja se bra saker utifrån de dåliga perspektiven med. Jag måste helt enkelt träna på att inte hata mig.