Vissa kvällar ligger jag i sängen och bara kollar rätt upp i taket. Jag tänker på alla gånger du någonsin somnat bredvid mig, fastän det oftast var jag som somnade först. Alla gånger du fanns där för mig när jag var ledsen eller arg. Du var alltid på min sida och jag alltid på din. Jag vet inte hur många minnen vi delar, det är hur många som helst. Studenten, Öland, Alanya, London, Stockholm, skolan och bara hemma i Sandviken eller i Gävle. Hur du sa att du inte ville gå kvar på Thorén, att det var en hemsk skola och att du aldrig skulle kunna ta studenten. Men det gjorde du. Vi två var till och med dem som hade trängt oss allra längst fram, för att få va de första personerna som sprang ut där på gården 2013 för att mötas av alla hundra föräldrar som höll i skyltar på oss som små. Jag minns hur du på flaket hade klackar fast jag sa att du skulle få ont i fötterna, som du faktiskt också fick så att du var tvungen att spendera sista timmarna barfota på det där grisiga golvet. Men du brydde dig inte, för du hade klarat det, du tog studenten mot alla odds och jag var så himla stolt över dig. Det var jag nästan alltid, förutom då du försvann och jag fick leta efter dig som en galning i både Alanya och på Öland för att jag var så orolig. Såklart var det ingen fara, för du skötte alltid dig själv. Du brydde dig aldrig om vad andra sa eller tyckte, för vad dem sa spelade ingen roll. Du var så jävla stark. Jag önskade alltid att jag var lika stark som du var. Min älskade Natalie. Jag hoppas att du har det bra där du är. För jag tänker på dig varje dag. Jag har bilden som du blev så missnöjd med som bakgrundsbild och skärmsläckare på telefonen. Så att jag ska få se dig varje dag. För jag vill inte inse att den där gången hos dig nu i somras då vi bakade kladdkaka och gosade med Barca skulle vara sista gången jag skulle få se dig. Du kommer alltid ha en speciell plats hos mig, och bara för att jag inte längre kan se dig så betyder det inte att jag kommer glömma bort dig. Du är så himla speciell för mig och jag önskar att du var här nere med oss, för jag hade verkligen behövt dig nu. Men jag får prata till dig ändå och hoppas att du hör mig.

Jag saknar dig så Natalie, alla vi gör. Speciellt din familj. Om du bara visste hur fint Filippa spelade på din begravning, du vet den melodin du alltid skickade via snapchat när hon satt vid pianot. Den sången spelade hon, bara för dig.

Jag älskar dig.